Igårkväll satt jag och slölyssnade på lite olika program på SVT Play. Det fina med debattprogram och partiledarutfrågningar är att det är tokigt trist visuellt så om man inte vill se deras ansiktsuttryck funkar det perfekt som radio, så man kan göra annat samtidigt. Det ledde fram till ett par viktiga insikter: Jag är för gammal för att definieras som ungdom och behöver därför inte ta åt mig av Bert Karlssons befängda påhopp, och en debatt mellan en halvrabiat Ung Vänster-profil och en flottig entreprenör från Skara blir tokigt mycket bättre om man kan byta ut det visuella mot lite mer uppmuntrande intryck, jag föreslår Lolcats eller någonting annat som inte gör en fullt lika deprimerad som en debatt om huruvida ungdomsarbetslösheten är deras eget fel.
En annan viktig insikt var att jag gillar Göran Hägglund, han verkar vara en sval snubbe och om man kunnat hålla samtalet ifrån politik så hade en kväll med honom, Ohly och en platta pilsner kunnat vara en riktigt trevlig upplevelse. Jag kan tänka mig att de båda nog skulle behöva en paus i dessa tider, så har ni vägarna förbi Skåne så slå en pling!
Men jag kan inte undgå att komma in på politiken i alla fall, för idag så kom den debattartikel jag väntat så på. Det har varit lite av en snackis i det senaste att S gått ut med den exakta siffran på vad familjen Reinfeldt själva tjänat på sina skattesänkningar. Allt för att i ett dubbelt slag visa hur mycket alliansen sänkt skatten för de redan rika, samt för att misstänkliggöra statsministerns uppsåt med sin politik. Nu har ju alla vi som faktiskt räknat efter och lyssnat på de diskussioner som fördes kring skattesänkningarna redan vetat om att de gynnat de redan rika mer. Hur kan jag nu påstå någonting sådant? Pja, sist jag såg efter var priset på kaffe runt 40:- halvkilot (för visst köper man väl krav- och rättvisemärkt, va VA?), en mycket exakt siffra och inte en procentsats.
Problemet med just detta utspel från de Rödgröna är att det fått något motsatt effekt, om DNs kommentarsfält är någon slags indikation. Ad Hominem-argument ses faktiskt inte med särskilt blida ögon i Sverige, och därför så var det ganska oklokt gjort att använda just Fredde som exempel.
Men det är här som jag vill höja en liten röst för just Ad Hominem-argument. Missförstå mig rätt, personangrepp i linje med "Tobleronepolitik" eller liknande (och exemplen är många) är naturligtvis inte okej, men att ifrågasätta en politikers motiv är otroligt viktigt ibland.
Det är därför jag blev alldeles varm inombords när jag nyss läste en debattartikel där Peter Eriksson (med en timing enbart en luttrad mediastrateg kunnat uppbringa) lyfter en av det tidiga tvåtusentalets otvivelaktigt viktigaste demokratifrågor, genom just välskrivna Ad Hominem-argument.
För här är denna typ av argument det centrala, det gäller nämligen vilka privata intressen det är som dikterar villkoren för alla som råkar uppehålla sig i det här landet. Bidragen till partierna, de pengar som mycket väl kan avgöra utgången på valet hålls hemliga av Moderaterna, det största partiet i landet just nu som genom sin dominans i det borgerliga blocket i mångt och mycket dikterar dess politik.
Det är en i sig hätsk artikel. Ord som "korruption" och jämförelser med U-länder flyger i luften. Med all rätt.
Detta är nämligen en otroligt viktig fråga för demokratin, för när jag röstar vill jag veta vem jag röstar på. Våra förtroendevalda har, i en representativ demokrati en skyldighet att representera folkviljan, det är lite själva poängen med det hela har jag fått förklarat för mig. Om mångmiljonbelopp getts i hemlighet till ett parti som rotat runt i vår samhällsstruktur och välfärd så grundligt som Moderaterna så vill jag naturligtvis veta vem som satsat sådana ofantliga summor pengar på att de ska få göra det, för det är deras agenda vi röstar på.
Mångmiljonbelopp är inget man ger någon för att de har en snygg logotyp eller en karismatisk partiledare (uppenbarligen). Det är alltid ett medvetet försök att skapa förändring. LO stödjer S, för att de för en fackföreningsvänlig politik men de har heller aldrig hymlat med det. Men vem stödjer egentligen M förutom då Skattebetalarnas förening, Timbro, Svenskt Näringsliv och flera stora dagstidningar som ju inte är så förbannat hemliga med det?
Jag kan enbart applådera Erikssons artikel, ty den är vad man kan kalla retoriskt vattentät. Det finns inte ett enda argument som kan motsäga hans tes. Vissa har ju prövat, den blogg som fick skrika "FIRST!" var Norah4you, där SO-läraren Inger E underkänner Eriksson i samhällskunskap genom att kasta en av regeringsformens paragrafer i nyllet på honom:
2 § Varje medborgare är gentemot det allmänna skyddad mot tvång att giva till känna sin åskådning i politiskt, religiöst, kulturellt eller annat sådant hänseende. Han är därjämte gentemot det allmänna skyddad mot tvång att deltaga i sammankomst för opinionsbildning eller i demonstration eller annan meningsyttring eller att tillhöra politisk sammanslutning, trossamfund eller annan sammanslutning för åskådning som avses i första meningen. Lag (1976:871).
Vad som här föreslagits är att denna paragraf tydligt motverkar en lagstiftning om öppenhet med vart pengarna kommer ifrån. Nu tänker jag inte underkänna Inger i något ämne då jag i all min ödmjukhet saknar den utbildning som ger mig den möjligheten, men ska vi prata läsförståelse så har jag här ett par invändningar:
Medborgare är inte synonymt med bidragsgivare i detta fall. Det kan antas att det främst är företag, organisationer och bättre bemedlade som skänker större summor till ett parti, och de flesta personer som har så mycket pengar kan nog gömma sig bakom en eller annan juridisk person, om begreppet är bekant.
Vidare kan denna paragraf tolkas till Erikssons fördel: en medlem i en organisation som ger en ohemul massa pengar i partistöd till ett parti denne medborgare inte vill stödja har på sätt och vis tvingats att delta i en politisk sammanslutning, då en organisation antar den rollen så fort den använder sina pengar till att påverka utfallet på valet.
Slutligen så kan nog inte detta klassas som samhällskunskap utan snarare Juridik, men vad vet jag?
Men det är inte detta som är det centrala. Denna paragraf skrevs inte med partistöd i åtanke, och jag är övertygad om att det aldrig var författarnas intention att den skulle användas som slagträ i en debatt för att underlätta korruption. Låt oss vara lite pragmatiska här: kan det inte antas att befolkningens rättighet att slippa korruption står över individers, som är såpass politiskt övertygade att de skänker mer än en genomsnittlig månadslön (efter skatt) rättighet att slippa stå för sina åsikter?
Men framför allt så är det inte särskilt konsekvent av Moderaterna. Vi har idag en FRA-lag tack vare dem som ger staten rätten att snoka reda på både det ena och det andra om oss medborgare, vilket visar exakt hur stor respekt de har för just denna paragraf. Visst, det rör sig ju inte om tvång men ett minst lika stort övergrepp på våra medborgerliga rättigheter.
Om denna paragraf nu otvetydigt står emot Erikssons förslag i juridisk mening så bör grundlagen ändras, och med tanke på att fem av sju riksdagspartier står eniga i denna fråga så är en grundlagsändring så gott som klubbad, även om det skulle ta två mandatperioder för det hela att få effekt. Men jag kan vänta.
Hoppas bara att det då inte är för sent, om det inte redan är det.
Dagens Haiku:
Ny kom ihåg-lapp:
"Måste börja hejda mig"
ska ju upp imorrn!
Detta innebär att jag kommer att bänka mig framför SVTs partiledarutfrågning ikväll, att inte ta upp denna fråga som tydligt ligger i allmänintresset hade ju varit ett skamligt brott emot den journalistiska integriteten och public service-uppdraget. Jag laddar med popcorn, för jag är genuint intresserad av att höra hur Fredrik ska lyckas skylla detta på finanskrisen och sossarna!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar